Det går inget bra nu.
Jag förlorar kampen mot sniglarna big time. Det är den vidrigaste sysslan förresten, att plocka sniglar. Jag är glad om jag får någon stund alls själv i trädgården och nu måste jag se till att få en sådan varje kväll. Hur sent barnen än somnar och hur trött jag än är då. För att gå ut och plocka slemmiga sniglar. Min enda fobi, typ. Liggandes över kompostig jord som knott och mygg flockas runt. De bits och jag kan inte slå bort dom för de vidriga små sniglarna fastnar på handskarna. Ett antal kvällar har jag upptäckt halvklämda sniglar på armar och midja när jag gått in. Fy! Skulle tippa på att jag fångar och flyttar ca 200-250 sniglar per kväll. Niklas var bortrest här några dagar och då kom jag inte ut på kvällarna med barnen som somnade på mig i soffan (det var det värt dock, så himla mysigt!). Sniglarna passade på att äta upp alla små solrosplantor och massvis av kronärtskockor, majs och pumpor. Puff, så var de borta. Inte lika mysigt.
Nej, var det alltid så här skulle odling inte vara min grej alls. Det växer dåligt i det kalla, blöta vädret också, vi har dränerat på ett par ställen så hela gården känns söndergrävd, gräsklipparen funkar inte och ja, ni hör ju. Fullkomlig misär! Nej, men rätt trist. Som tur är så är det första gången på fyra somrar som jag känner så. Jag antar att det bara är att bita ihop, så nytt och vara tacksam för att det inte alltid är så här mycket sniglar och att de håller sig till ett fåtal ställen i trädgården. Och att solen kommer när den behagar.